Hembygd, du kära!
För ca 16 000 år sedan släpptes vår hembygd loss ur inlandsisens grepp. Sakta lösgjordes landskapet och iskanten drog sig motvilligt norrut. Ganska snart kom nomadiserande jägarfolk vandrandes i sin jakt på ren och annat vilt. Man kan med god fog utgå från att landskapet var tämligen kargt och tundraliknande. Helt säkert var naturen dramatisk, då enorma volymer smältvatten forsade runt i det ständigt stigande landskapet. Isens enorma tyngd släppte och landmassan liksom fjädrade sig upp med stora och omvälvande landförändringar som följd. Klimatet stabiliserades och människan fann en plats att verka och leva på. Många och talrika är de lämningar som våra förfäder lämnat efter sig, de vittnar om att livet kunde var ganska drägligt. Jakt och fiske utövades i stor skala och naturens skafferi var oftast välfyllt. Här fanns skogar och slättpartier men framför allt – vatten! Ständigt närvarande och i alla tänkbara utföranden, sött, salt, strömmande, forsande, stort, smått, grunt och djupt. Inte alls konstigt att landskapet tidigt fick heta Vaetland, landet som omsluts av vatten.
När vi färdas i våra bilar på E22:an passerar vi över Skräbeån vid Årup. Det kittlar lite att tänka på att i den ena åbrinken återfanns sommaren 2002 lämningar av ett jaktläger och rastplats. Strax stod det klart att denna plats brukats för ca 12 000 år sedan. Havet skar in i en smal vik och möttes av ett strömmande vatten från våra dagars Ivösjö.
Vad sjön kallades av de jägare och fiskare som levde och verkade då, står skrivet i stjärnorna. Fornlämningar från denna äldsta del av stenåldern – Paleoliticum – är ytterst ovanliga i vårt land.
Barums/Bäckaskogskvinnan är ett annat unikum från vår hembygd. Den spensligt byggda fiskarkvinnan var uppskattningsvis 150 cm lång och ca 40 år vid sin död. Tecken tyder på att hon födde 10-12 barn. Hon levde i Vaetland för nästan 9000 år sedan, hennes kvarlevor anses vara det mest välbevarade kvinnoskelettet från denna tid som hittats på svensk mark. Nu är de borta, förlorade ur sikte. De som skattade bestånden, svingade yxan och samlades runt lägerelden, de som var våra första skåningar, Vaetlandibor och förfäder. Vilka sånger sjöng de? Vilka historier berättades och vilka gudar och makter trodde de var styrandes över liv och död?
Man får ju hoppas att deras tillvaro inte bara bestod av att strävsamt hålla sig vid liv utan att det även fanns tid för lite avkoppling och förströelse. Dock förstod de att platsen var god att leva på och vi fick som uppgift att förvalta detta arv.
Anno domini 2012 ser allt lite annorlunda ut. Landskapet är förändrat genom årtusendena, städer, samhällen och infrastruktur sätter sitt avtryck. Dessutom skulle nog våra föregångare närmast hisna över de väldiga åkerarealerna som idag håller landskapet öppet, avlägset från stenåldersbondens knotiga små tegar. Så lever vi nu här, fortfarande med vattnet inpå knutarna. Mitt i vykortet och med en hel bukett av olika landskapsbilder inom radien av en handfull mil.
Från Skånes enda skärgård till de om våren orkidéprydda strandängarna, via odlade jordbruksarealer som leder vidare upp mot de kuperade nordliggande partierna med sina djupa skogar. Som en extra fin pralin i denna geografiska chokladkartong ligger Ivösjön i all sin prakt. Att vandra genom skir grönska i nyutslagen bokskog på Ivön, eller att njuta av ändlösa rader blommande äppelträd runt Vånga, gör att Tolkiens Vattnadal och Lindgrens Nangijala inte känns långt borta.
Ty den som besöker Humleslingan och för en tid vistas här, kommer alltid att bära med sig en liten del av allt detta. Jag vågar lova att det är precis så. Vi har varit i turist- och besöksnäringsbranschen i minst 12 000 år. Vi kommer att fortsätta.
Så, varmt välkomna hit!
Text: Filip Lindgren
Publicerad i Humletidningen 2012