Robinson på kanotäventyr
Kanoter, solsken, vattenglitter, träd som hänger över vattnet som vi tyst glider fram på – det är svårslagen njutning. En stund innan har vattnet hoppat och nästan rusat iväg med kanoten men nu flyter vi sakta med strömmen och Holjeån visar sig från sin vackraste sida den sista biten innan den öppnar upp sig och förenas med Ivösjön.
– Den sista delen kallas ibland för Lilla Mississippi, berättar Håkan Lorentzon på Wetlandi. Han fortsätter: Längs hela Holjeåleden finns flera vackra ställen att grilla och övernatta på. Det går att ta med fiskespöet och fiskekortet och fånga sin kvällsmat under sommarhalvåret för den som vill känna sig som Robinson några dagar.
Det ville vi när vi bokade Robinson-paketet, bara namnet fick oss att känna oss som äventyrare! Vi tar tåget och bussen till kanoterna, och väl i kanotcentrets reception ler vi åt alla fina teckningar som klär väggarna. Håkan berättar om familjerna som kommer tillbaka år efter år och vi känner att vi har kommit till rätt ställe. Med trygg stämma går Håkan igenom vad vi behöver tänka på och när vi fått svar på alla våra frågor är det dags att sätta kanoterna i vattnet. Vi åker iväg med bil och kanoten på släpet bakom, de egna kläderna packas i den inte så Robinsonaktiga men vattentäta tunnan och när yxan och sågen fått ta plats tillsammans med tältet, reservveden och trangiaköket känner vi oss redo att lämna landbacken. Flytvästarna på och kepsen på huvudet, denna dagen skiner solen intensivt.
Vi sparkar iväg från land och senare på dagen kommer vi fram till lilla Mississippi. Det lilla öppna båthuset med en vit roddbåt i påminner om kriminalromaner och tedrickande äldre damer i hatt som löser mordgåtor. Ån kantas av bryggor som förfallit och vars stolpar och brädor inte längre håller för varken båtar eller människor.
Vi stiger i land och mitt i denna märkliga båtkyrkogård stöter vi på en dykare som tar vattenprover till Högskolan Kristianstad!
Foto: Petra Svensson
Lite fika och en pratstund senare glider vi vidare, ut mot vår tältplats på en av öarna i Ivön. Kvällen och morgonen bjuder på underbara naturscener, och efter en god natts sömn under tältduken paddlar vi vidare till kanotcentret där Håkan än en gång tar emot oss.
– Förra året hade vi flera stora proffsresenärer här, säger Håkan när vi pustar ut en stund efter att ha landat in i Axeltorp. Lonely Planet besökte oss, liksom National Geographic och de paddlade och sov över på Enön. Vi bjöd på mat och dryck gjord på fantastiska, lokalproducerade råvaror. De fick åka traktor och trots att det stundtals regnade rejält var alla mycket nöjda efteråt.
Jag förstår dem, Håkan och hans personal får en känna sig i trygga händer även som nybörjare. Det märks att samarbetet med andra aktörer längs Humleslingan betyder mycket för honom, och han talar sig varm för att stanna till på fler ställen runt Ivösjön, t ex äta på Humletorkan eller sova över på Bromölla camping. Ivön är en annan favorit han tipsar om och det är lätt att stiga i land på norra delen av ön för att sträcka på benen genom att följa någon av de utmärkta lederna.
Vi lyfter på hatten för en välordnad kanottur och beger oss hemåt igen. Hösten efter vårt äventyr pratar vi med längtan till den olidliga röken innan elden tagit sig, smaken av nygrillad abborre (den tog ett tag att fånga) och det stilla kluckandet mot kanotens kanter. Min brors ”så ska en ha det när en har det som sämst” får oss att drömma oss tillbaka till Holjeåleden och vi inser att vi också har blivit en av de där familjerna som återkommer för nya paddeläventyr år efter år.
Text: Petra Svensson
Publicerad i Humletidningen 2018