Havsdrakarnas hus och fossiljakt
Filip dyker ner med fingrarna i silen och plockar upp ett gruskorn, en sten som är liten som ett knappnålshuvud. Vi som jagar resterna av havsdrakarna på samma sätt som guldgrävarna en gång letade guld tittar förvånat på varandra och undrar vad som hände. Det visar sig att det inte alls var någon sten utan en liten fossil som vi vaskat fram på Åsens fältstation i vår iver att hitta dinosaurielämningar.
Foto: Petra Svensson
Vår resa börjar dock på Havsdrakarnas hus, den lilla och spännande utställningen som är inrymd på Bromölla station. Här möter Filip oss och berättar om hur han och sonen började leta fossiler på Ivö för 20 år sedan. Samlingen har sakta och säkert vuxit, och på utställningen visas stora kotor, brattingsborgspengar och små hajtänder. – I Ivösjön simmade svanödlor, bläckfiskar och hajar, berättar Filip. Klimatet var varmt och Ivösjön befann sig där Medelhavet är idag. I vattnet lurade även mosasaurier, havets T-rex, och en massa andra djur som vi hittar lämningar efter här.
Foto: Petra Svensson
Vi åker vidare till Fältis, Fältstationen, och på vägen spanar vi in Tyrannosaurus Rex, jättemålningen av ett dinosaurieskelett som finns på Iföverkens stora vägg. Även fontänten med de vackra Scanisaurus får ett besök av oss. Väl framme vid fältstationen samlar Fossil-Filip, Dinosaurie-Filip, Filip som kan allt om havsdrakarna i Ivösjön, ihop oss under de lummiga höga träden och med sina berättelser väcker han snabbt fantasin till liv. När vi står där och lyssnar på honom svindlar tanken och det är nästintill omöjligt att föreställa sig att just här där vi står simmade svanödlor och bläckfiskar för 80 miljoner år sedan. Fynden efter dessa är talrika och nyfikenheten gör att vi strax står med vatten, grus och sil, redo att bli havsdrakejägare för en stund.
– Att leta fossiler fångar den mest inbitna vuxna efter bara någon minut, säger Filip och berättar om kvinnan som först absolut inte ville vaska fram något. Hon var bara med för barnens skull, fortsätter han, men när vi skulle åka härifrån var det hon som bad om att få vaska ”bara en gång till”, skrattar Filip. Vi sätter igång att vaska och flera fynd plockas ur silen, sköljs av och läggs i en liten plastburk. Efter en stunds intensivt och koncentrerat letande åker fikat fram och vi sätter oss under taket med varsin värmande kaffemugg. Filip delar generöst med sig av sin kunskap och en mängd berättelser under tiden. Strax är kaffet slut och vi vänder tillbaka till vaskandet. En hajtand dyker upp, fler gruskorn som egentligen är fossiler kommer fram och det är så roligt! Jag fascineras över att det går att lära sig känna igen och urskilja vad som är vad, utan hjälp hade jag bara sett gruskorn och en och annan bläckfiskfossil strömma förbi. Tiden rinner iväg tillsammans med sanden vi sköljer bort från fossilerna, alldeles för snart är det dags att avrunda dagen. Vi vandrar bort till kanten av fältstationen och får veta att den avlånga grushögslimpan som väntar under presenningen bredvid silarna och fossiljaktsborden kommer härifrån. Vi återvänder till våra fyndlådor och blir glatt överraskade när vi får veta att fynden härifrån går bra att ta med sig. Idag är vi bara vuxna som deltar i fossiljakten men våra ögon tindrar ikapp, och de genomskinliga plastlådorna packas varsamt ner i ryggsäckar och väskor. Väl hemma tas hajtanden försiktigt fram och läggs på bomull i en ask. En blick på den och jag är tillbaka i Ivösjöns ljumma vatten, bland svanödlor, bläckfiskar och hajar.
Foto: Petra Svensson
Text: Petra Svensson
Publicerad i Humletidningen 2018